bboniita

Hej, idag tänkte jag skriva om hur mycket jag saknar min gammel mormor, hon var som en stjärna för oss i släkten. Kan fortfarande inte acceptera att hon har försvunnit från denna värld men det förtjänar hon efter all lidande hon upplevt. Det känns som om hon är i sin lägenhet och som inget har hänt. De sista hon sa till mig när hon var frisk, så var det "ååh va fin och stor du har blivit" hon tyckte alltid att jag liknade min syster så hon brukade blanda oss hahah, det är det jag kommer sakna mest och komma hem till henne och hon brukade fråga om va jag ville bli när jag blev äldre osånt, och jag berättade att jag ville bli barnläkare och hon blev väldigt glad och ville att det skulle gå bra i skolan för mig och att jag måste plugga mycket. Först så kunde jag inte fatta att ni hade försvunnit den morgon så jag bara grät och grät, fast ni ville inte att vi eller någon skulle gråta, men man kunde inte hålla tårarna för att ni var en sån otrolig underbar person som tog hand om oss som om vi var eran egna barn ni älskade när vi kom förbi och det gjorde såklart vi också. Jag vill att ni ska veta att ingen kom svartklädd till begravningen precis som ni ville.